Sitter på balkongen och tänker tillbaka på veckan som gått. Den tillbringade jag i Svalöv, på en deckarkurs med Jan Sigurd. För er som aldrig deltagit i en sommarkurs, kan jag bara säga: Gör det! Det är så inspirerande och man träffar nya spännande människor. På den här kursen var vi bara sju personer, men det gjorde allt så mycket intimare. Man lär sig alltid något nytt och kartoteket över personligheter växer. Jag fick träffa Catrine, en otroligt målmedveten och driven person som dessutom är väldigt hjälpsam och trevlig. Hennes debutroman kommer jag verkligen att vilja läsa. Ulf som berättade roliga anekdoter från Mallorca, som vi alla skrattade gott åt. Katarina, en supertrevlig aspirerande författare av mysdeckare. Bliss, en oerhört positiv person som hade sitt hjärta i fantasy-genren. Ett kärt återseende fick jag också genom att Lars deltog. Han har givit ut ett imponerande galleri av böcker, men går ändå gärna på kurser och delar med sig av sin kunskap. Sist, men inte minst Roland, som påminde så otroligt mycket om min käre bortgångne släkting. Det var nästan så jag fick återse min Bjarne, lika mysig är Roland, en cool Karlskronabo med gott hjärta.

Under veckan fick vi uppgifter av Jan som han hjälpte oss att förbättra. Hur man skriver dialog på bästa sätt, direkt monolog, ett anslag till deckare, en novell inspirerad av en tidningsartikel och mycket mera. Han är en fantastisk lärare och har ni möjlighet, rekommenderar jag starkt att ni letar upp en kurs som Jan Sigurd håller och går den! Jag köpte också första delen (Sanningens pris) i hans deckarserie, vilken jag har börjat läsa.  Har inte kommit så långt ännu, men den verkar väldigt lovande.

En vecka fylld med nya idéer, inspirerande personer, god mat och underhållning på kvällarna är vad jag upplevt. Nästa år måste jag nog leta upp någon spännande kurs igen. En bättre kick är svårt att hitta.

 Här kommer min korta novell som skulle spegla direkt monolog:

 Lådan

Berra trycker gasen i botten, men ljudet av polisbilens sirener hörs allt närmare. Stenar och grus flyger och får buskarna längs vägen att försvinna i en beige dimma.

”Varför i helvete valde du en Amazon från -68 som flyktbil?” Berra morrar fram orden mellan sammanbitna läppar och kollar på mig med ilsken blick.

”Det är morsans pärla. Fick inte tag i nåt annat.” Jag sjunker längre ner i framsätet och håller mig i handtaget. Kanske inte så smart att välja en bil utan säkerhetsbälte. Men va fan, jag hade ju inte tid att leta.

Vägen går i serpentiner och Berra har fullt sjå att hålla skorven borta från dikena. Fast han är jävligt bra på att köra bil. Jag kastas från sida till sida och får magknip. Vi kommer aldrig hinna med flyget i Kallinge. Shit också! I sidospegeln ser jag hur blåljusen blinkar mellan träden.

Berra stirrar rakt fram och är högröd i ansiktet. Han fortsätter med sin klagan.

”Hade du inte slagit så jävla hårt hade gumman säkert klarat sig och snuten hade inte brytt sig om lasten.”

”Men va fan, hur skulle jag veta att hon var så klen?” säger jag. ”Vi fick ju lådan, det är väl huvudsaken?” Jag vänder mig om och mitt hjärta svämmar över när jag kollar på papplådan i baksätet. ”Hon lovade ju att ge mig den. Man ska hålla vad man lovar.”

Berra får sladd på bilen och skriker i högan sky. Jag vänder mig framåt igen och fryser till is när jag ser de stora ekarna komma rusande mot mig. Metall möter trä och Berra krossar framrutan. En mikrosekund senare följer jag efter.

 Vilket starkt ljus. Det känns som om jag svävar, vad konstigt. Och där ryker det. Är det morsans Amazon? Nu kommer jag att få stryk igen. Men … hur kan jag se bilen uppifrån? Jag fattar nada. Där kommer Berra svävande haha. Han ser för jävla rolig ut, vingar på ryggen. Var är lådan förresten? Jag ser den inte. Jo, där. Polisen öppnar den. Fan ta honom om han behåller kattungen, den är min! Där är ju gumman. Hon vinkar. Hej hej. Vilken vind! Dra inte i mig så. Nej! Jag vill inte! Inte neråt … nej upp! Fan va varmt det blir …

Slut