Nu är den snart till ända, skrivarveckan på Fridhems Folkhögskola. Som alltid har den gett massor av inspiration och nya bekantskaper. Den här gången såg Jan Sigurd ut över tretton nya aspiranter som ville lära sig mer om skrivande, i synnerhet noveller. En brokig skara och för ovanlighetens skull även tre män. De flesta kursdeltagare var lärare och mestadels från Stockholm, men även andra delar av södra Sverige var representerad.

En första uppgift var att skriva en monolog, och min visade sig bli en inre monolog. En ouppfostrad, självisk man som mötte sitt öde på en buss. Alla de andras texter var också väldigt bra och jag kände att nivån var hög. Det är alltid så spännande att se vilket språk och specifika detaljer som kan användas för att få läsaren inspirerad.

Nästa uppgift var att besjäla en plats eller sak. Där flummade jag nog till rejält för inte alla förstod vad jag skrev om. Ett lärostreck, men kul ändå. På sådana här kurser vill jag gärna ta ut svängarna lite och experimentera, då man får feedback direkt. Kanske ska jag inte vara så otydlig nästa gång, mottagaren kan ju faktiskt inte läsa mina tankar.

Uppgiften till torsdag var spännande. Gå ut i Svalöv och förfölj en människa i en kvart, som du sedan använder som karaktär i en novell. Dagen hade dock varit fruktansvärt varm, runt 27-28 grader, och luften var tryckande. Tröttheten gjorde att jag tog första bästa person jag såg, vilket var en man med hängslen. Han gick en aning framåtböjd och jag fick för mig att han hade någon sorts funktionsnedsättning. Han gick väldigt fort och jag hann inte med ? Men som karaktär var han perfekt och om honom kan du läsa i Den första kyssen, som du kan läsa här nedanför.

I morgon är sista dagen och jag vill tacka alla som förgyllde min vecka. Det har varit väldigt kul och jag hoppas vi ses eller hörs igen, någon gång i framtiden. Snart återgår jag till min vardag och ska verkligen försöka skriva mycket resten av sommaren.

Den första kyssen

Sune böjde sig fram så att hans näsa mötte hennes. Den nära hudkontakten fick ett fyrverkeri att explodera i hans huvud och han tvingade sig att andas djupt. Hennes doft, som påminde om barndomens sommaräng, sögs in i näsborrarna och det susade i hans huvud. I hela sitt liv hade han väntat på denna stund.

Månen lyste in genom det öppna fönstret och det var alldeles tyst utanför. Inga motorljud, skramlande nycklar eller matvagnar som drogs fram på gnisslande hjul, störde honom. Allt var precis som han föreställt sig det. En ilning av stolthet smög runt i bröstet och han log för sig själv. Med darrande hand smekte han hennes kind, torkade bort de sista spåren av hennes tårar. Ett gyllenblont hårstrå hade fastnat i hennes ögonfransar och han lossade det försiktigt och förde det bakom hennes öra.

Hjärtat dunkade med jämna slag och på nytt förde han sitt ansikte närmare hennes. Han hade tänkt på detta ögonblick så länge och planerat in i minsta detalj. Förstått att hans långa hårsvall skulle vara i vägen och därför klippt den, med en trubbig sax. Ingen mer än Jolanda hade kommenterat hans stubbade lugg, men så skulle hon alltid komma med leende mothugg vad han än sa eller gjorde. Det betydde något. Hon tyckte om honom, det var han säker på. Jolanda var fin i sin vita rock, där de översta knapparna alltid var oknäppta. Ingen av de andra talade ens med honom, förutom när de gav order. De mötte aldrig hans blick. Tankarna på de andra distraherade honom och han blinkade hårt ett par gånger för att återkomma till verkligheten.

Månen gjorde skuggor på madrassen. Han nästipp smekte hennes kind, gled sakta ner till hakan och uppåt, men precis innan den nådde hennes läppar, sträckte han på nacken. Han drog tungan runt i munnen och ut på sina läppar för att få bort torrheten. Kroppen uppförde sig likadant som den gången pappa tog med honom till bastun. Huden var flammig och det hettade i kinderna. Till och med de små svettpärlorna i pannan var de samma. Pappa hade slängt en handduk på honom och sagt åt honom att gå och doppa sig i den kalla sjön. Den gången hade det varit synen av nakna kroppar som förvirrat honom, nu var det åtkomliga läppar som fick ögonen att tåras.

Hon hade samma form på ögonbrynen som mamma. Till och med färgen var lika, som koltrastens. Håret var en aning ljusare, men månens sken gjorde det lätt att föreställa sig det mer sandfärgat. Han slickade sig om läpparna och sänkte ögonlocken samtidigt som han lät munnen känna på hennes. Strömmen sprakade från tårna ut till fingerspetsarna. Elektriciteten gav honom mod att sticka in tungan i hennes munhåla och smaka på det ljuvliga innanmätet. Hjärtat ville hoppa ur hans kropp och fingrarna borrade in sig i det svallande håret. Tungan svepte runt, smakade och förnam, likt en tornado som snurrade allt fortare.

Han hörde knackningarna i bakgrunden, men registrerade dem inte. De blev hårdare och övergick till bankningar men ljudet dämpades när det träffade hans sinnen. Kyssen upptog hela hans värld och inte förrän dörren splittrades med ett brak, flyttade han blicken från hennes ansikte. Armar drog och slet i honom, och plötsligt kom det luft mellan deras läppar. Det var över, men minnet skulle finnas kvar för alltid. Hans första och enda kyss.

Nu var hon tyst, Jolanda, och skulle aldrig bli kysst igen.